Drönarvärnet: ett decentraliserat svenskt försvar

Slopa fregatterna. Bygg ett Sverige som inte går att stänga av.

Ett land försvaras inte av fyra fartyg.

Det försvaras av hundratusen människor som kan sin egen mark. Av människor som vet var vägen går när GPS:en inte gör det, var mobiltelefonen tappar täckning, vilka broar som håller, vilka vägar som bär på vintern och hur ett samhälle fortsätter fungera när det vanliga har slutat fungera.

Innan Sverige skriver nästa check på omkring fyrtio miljarder kronor bör vi därför ställa den enda fråga som betyder något:

Vilket alternativ gör Sverige svårast att angripa?

Dagens politiker tycks inte längre driva försvarspolitik. De sitter med försvarsindustrins föråldrade katalog i knät och kallar beställningen för strategi.

Men kriget frågar inte efter katalognumret.

Kriget frågar inte efter organisationsschemat.

Kriget frågar vad som fortfarande fungerar.

Människorna finns. Kunskapen finns. Terrängen finns. Jaktlagen finns. Hemvärnet finns. De frivilliga försvarsorganisationerna finns. Teknikföretagen, verkstäderna, radioamatörerna, elektrikerna, sjukvårdspersonalen, fiskarna och skärgårdsborna finns.

Det som saknas är en stat som förmår sätta ihop delarna.

Det är därför vi vill bygga Drönarvärnet -- ett decentraliserat svenskt försvar som inte kan stängas av genom att tio mål slås ut.

Jaktlagen blir en del av Sveriges territoriella ryggrad

Sverige har en omfattande jägarkår och en levande struktur av jaktlag över hela landet.

Under jaktåret 2024/2025 löstes drygt 260 000 statliga jaktkort. Däremot finns ingen offentlig, samlad nationell uppgift om hur många jaktlag som finns. Det gör inte den lokala strukturen mindre verklig. Det visar snarare hur dåligt staten har förstått och kartlagt en av landets största befintliga beredskapsresurser.

Jaktlagen behöver inte uppfinnas. De behöver inte rekryteras från noll. De behöver inte lära sig var Sverige ligger.

De är redan där.

De känner skogsbilvägarna, terrängen, vattendragen, vädret och årstiderna. De vet hur människor, fordon och djur normalt rör sig. Och framför allt: de märker när någonting inte stämmer.

Den kunskapen kan staten inte beställa från en internationell leverantör. Den går inte att leverera år 2034. Den tar generationer att bygga.

Vi vill därför ge Försvarsmakten, Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna resurser att utbilda och organisera människor ur denna redan existerande struktur.

Inte alla jägare ska bli soldater.

Inte alla jaktlag ska bli militära förband.

Men de som vill och lämpar sig ska kunna utbildas för tydligt definierade uppgifter inom exempelvis observation, rapportering, samband, sjukvård, logistik, tekniskt stöd, reparation och drönarsystem.

Militära uppgifter ska utföras av människor som är utbildade, avtalade eller krigsplacerade i en behörig svensk försvarsorganisation.

Civila uppgifter ska förbli civila.

Under svensk lag. Under svensk befälsrätt. Under demokratiskt ansvar. Inga privata miliser -- aldrig.

Men sluta kalla decentralisering farlig bara därför att Stockholm inte kontrollerar varje skruv från ett skrivbord.

Det farliga är inte att många människor kan bidra till Sveriges försvar.

Det farliga är ett försvar som upphör att fungera när några få centrala system slås ut.

Slopa fregattaffären -- plåtskabrak hör inte nutiden till

Regeringen har gett Försvarets materielverk i uppdrag att förhandla med franska Naval Group om fyra fregatter av FDI-typ, som i Sverige ska kallas Luleåklass. Planerad leverans är 2030--2034.

Det finns fortfarande inget slutligt beställningsavtal. FMV ska först redovisa förhandlingarna till regeringen. Därefter krävs ett nytt regeringsuppdrag innan ett avtal kan ingås och fartygen beställas.

Det betyder att Sverige fortfarande kan säga nej.

Och Sverige bör säga nej.

Slopa fregattaffären. Plåtskabrak hör inte nutiden till.

Låt oss samtidigt vara intellektuellt hederliga: FDI är inte ett tekniskt primitivt fartyg. Det är en kvalificerad militär plattform med avancerat luftförsvar, ubåtsjakt och vapensystem.

Det föråldrade är inte radarn.

Det föråldrade är inte roboten.

Det föråldrade är föreställningen att ett land blir modernt genom att samla en enorm del av sin framtida förmåga, personal, budget och sitt leverantörsberoende i fyra väldiga plattformar.

Offentliga uppgifter talar om ett möjligt anskaffningsvärde på mer än fyrtio miljarder kronor, drygt tio miljarder per fartyg. Men den slutliga kostnaden beror på vilka system och vilken beväpning som ingår. Någon fullständig offentlig livscykelkostnad finns ännu inte.

Fyra fartyg.

Leveranser först nästa decennium.

Årtionden av underhåll, uppgraderingar, ammunition, bemanning och beroende av ett fåtal leverantörer.

Det är den gamla försvarsindustrins svar på det nya kriget: större, dyrare, långsammare och svårare att förändra.

Nutida krig visar något annat.

De visar betydelsen av spridning, rörlighet, uthållighet, reservdelar, snabb reparation, obemannade system, robusta samband och människor som kan fatta beslut när den ordinarie ledningen inte längre svarar.

Ett fartyg är en plattform.

Ett land är ett system av människor.

En marin är en förmåga -- inte ett frikort för varje fartygsaffär

Sverige behöver självfallet en kvalificerad marin.

Vi behöver luftförsvar, ubåtsjakt, kustförsvar, minförsvar, ubåtar och skydd av våra sjöförbindelser. Vi behöver kunna skydda Östersjöns hamnar, kablar, handelsleder och strategiska infrastruktur.

Men en marin är en förmåga.

Den är inte ett frikort för varje affär som försvarsindustrin har placerat i katalogen.

Att säga nej till just dessa fyra fregatter är inte att säga nej till den svenska marinen. Det är att kräva att staten redovisar vilken kombination av fartyg, ubåtar, minsystem, kustförsvar, landbaserat luftvärn, sensorer, obemannade system och allierad samverkan som ger störst faktisk försvarseffekt.

Drönarvärnets noder ersätter inte ubåtsjakt.

En jaktledare ersätter inte en marinofficer.

En fiskebåt ersätter inte ett örlogsfartyg.

Det har vi aldrig påstått.

Men fyra fregatter ersätter inte heller ett fungerande Sverige.

Därför ska regeringen och FMV öppet redovisa alternativens:

• anskaffningskostnad,
• kostnad över hela livslängden,
• bemanningsbehov,
• ammunition och beväpning,
• underhåll och reparationsförmåga,
• leveransrisker,
• svensk industriell nytta,
• möjlighet att byta leverantör,
• och den försvarseffekt som samma pengar kan skapa på andra håll.

Staten ska inte kunna säga ordet säkerhet och därefter slippa visa kvittot.

Vår ståndpunkt är klar:

De fyra fregatterna ska inte beställas. Pengarna ska stanna inom totalförsvaret och användas till en bredare, snabbare, mer utspridd och mer uthållig svensk försvarsförmåga.

En del ska användas till alternativa marina och kustnära förmågor.

Resten ska bygga ett land som fortsätter fungera även efter det första angreppet.

Tiotusen beredskapspunkter -- inte fyra monument

Det decentraliserade försvaret ska byggas i två nivåer.

Den första nivån består av högkvalificerade drönarvärnsnoder med sensorer, observationsdrönare, reservkraft, säkra samband, teknisk arbetsplats, reservdelar och utbildad personal.

Målet är:

12 försöksnoder under 2027.

40 operativa noder under 2028 -- minst en för vart och ett av Hemvärnets bataljonsområden.

100 kvalificerade noder senast 2030.

Efter redovisad effekt kan nätet byggas vidare till högst 290 kvalificerade noder, ungefär en per kommun.

Den andra nivån består av betydligt enklare beredskaps- och materielpunkter: batterier, reservdelar, verktyg, sjukvårdsutrustning, skyddsutrustning, reservkraft och lokalt anpassad materiel.

På längre sikt kan dessa bli tusentals och som mest 10 000.

Men låt oss inte kopiera försvarsindustrins gamla sjukdom och göra varje enkel reservdelspunkt till ett specialbyggt monument.

Tiotusen punkter betyder inte tiotusen fullutrustade drönarcontainrar.

Det betyder många små, enkla och utbytbara delar i stället för några få perfekta centraldepåer.

Poängen är brutal i sin enkelhet:

Fyra stora objekt går att peka ut på en karta.

Hundratals kvalificerade noder och tusentals enklare beredskapspunkter är ett helt annat problem för en angripare.

Robusthet är inte bara kvalitet.

Robusthet är också antal.

Vi ska visa vårt eget kvitto

En högkvalificerad, lokal och obeväpnad sensor- och sambandsnod beräknas i vårt öppna planeringsantagande kosta mellan fem och tolv miljoner kronor.

Med ett säkerhetspåslag på 30 procent innebär hundra noder en investeringsram på ungefär 650 miljoner till 1,56 miljarder kronor.

Detta är inte offerter. Det är ett redovisat planeringsantagande.

Kalkylen omfattar inte vapen, hemliga kryptosystem, fast personal, permanenta byggnadsarbeten eller den årliga driften. De kostnaderna måste redovisas separat innan full utbyggnad beslutas.

Vi tänker inte jämföra hela kostnaden för fyra fullt utrustade örlogsfartyg med priset på ett tomt containerskal.

Samma redovisningsregler ska gälla för båda alternativen:

Investering. Personal. Utbildning. Ammunition. Underhåll. Drift. Tekniska uppgraderingar. Ersättningsmateriel. Leverantörsberoende.

Det är skillnaden mellan propaganda och ansvar.

Vi ska redovisa vad vi vet.

Vi ska märka ut vad vi uppskattar.

Och vi ska säga öppet vad vi ännu inte vet.

Hundratusen utbildade människor -- inte hundratusen privata soldater

Målet är att 100 000 människor senast 2030 ska ha genomgått någon kvalitetssäkrad utbildning inom obemannade system, observation, rapportering, kommunikation, tekniskt underhåll, reparation, sjukvård eller logistik.

Det betyder inte 100 000 beväpnade soldater.

Det betyder inte 100 000 drönarpiloter.

Det betyder ett samhälle där betydligt fler människor än i dag vet vad de ska göra när elnät, mobiltelefoni, transportleder eller vanliga myndighetsfunktioner har slagits ut.

För att nå 100 000 utbildade från 2027 till utgången av 2030 krävs en genomsnittlig utbildningskapacitet på omkring 25 000 människor om året.

Utbildningen ska därför delas i tydliga nivåer:

• Grundläggande beredskap: observation, rapportering, första hjälpen, lokal logistik och civila rapporteringsvägar.

• Teknisk beredskap: samband, reservkraft, batterihantering, reparation, sensorer och reservdelar.

• Militär specialistförmåga: kvalificerade drönarsystem, motmedel, ledning och uppgifter som kräver värnplikt, anställning, Hemvärnsavtal eller krigsplacering.

Sverige börjar inte från noll. Försvarsmakten redovisade 23 069 hemvärnssoldater under 2025. Hemvärnet är organiserat i 40 bataljoner över hela landet, och Sverige har 18 frivilliga försvarsorganisationer som redan rekryterar och utbildar människor för civila och militära specialistuppgifter.

Strukturen finns alltså.

Det som saknas är volymen, tekniken, uppdraget och den politiska viljan.

En ensam drönare är en pryl.

Hundratusen utbildade människor i ett fungerande nätverk är en försvarsförmåga.

Skärgården och fisket blir Sveriges yttre ögon

Samma princip gäller till havs: använd det Sverige redan har.

Östersjön är full av kablar, rör, handelsfartyg, hamnar och strategisk infrastruktur. Samtidigt finns fiskare, sjöfolk, skärgårdsbor och yrkesgrupper som vistas på dessa vatten varje vecka och känner dem bättre än nästan någon tillfälligt placerad myndighetstjänsteman någonsin kommer att göra.

Vi vill skapa rättssäkra former för utbildning, ersättning och rapportering.

Den som får en militär observationsuppgift ska vara avtalad eller krigsplacerad i en behörig organisation.

Andra människor ska kunna rapportera avvikelser genom civila myndighetskanaler utan att göras till kombattanter.

En fiskare är inte ett örlogsfartyg.

Men ett samhälle som kastar bort trettio års lokalkännedom och sedan försöker köpa tillbaka samma uppmärksamhet i form av en enda sensor har missförstått både teknik och ekonomi.

Sverige ska fungera när mobiltelefonen inte gör det

Ett modernt försvar utan samband är människor och förband som inte vet vad de andra gör.

Den territoriella organisationen måste därför kunna kommunicera när mobilnäten ligger nere, elförsörjningen är störd eller centrala ledningssystem utsätts för angrepp.

Det kräver lokala reservlösningar, flera tekniska system, reservkraft, säkra gränssnitt och regelbunden övning.

Detta får inte uppfinnas när krisen börjar.

Det ska redan fungera.

Varje del av Sverige behöver inte kunna kommunicera med varje annan del hela tiden. Men varje del måste kunna fortsätta arbeta lokalt och sedan återansluta till den ordinarie ledningen.

Det är skillnaden mellan en pyramid och ett nätverk.

Slår man av toppen på pyramiden uppstår kaos.

Ett välbyggt nätverk hittar en annan väg.

Bryt försvarsindustrins bekvämlighetsmonopol

Vem tjänar på att varje nytt försvarssystem blir större, dyrare och mer komplicerat?

Den som redan sitter inne.

Ju längre kontraktet är, desto färre konkurrenter återstår.

Ju mer specialbyggt systemet är, desto svårare blir det att byta leverantör.

Ju dyrare inträdet blir, desto färre mindre svenska teknikföretag kan vara med.

Till slut har staten byggt ett beroende som den högtidligt döper om till "strategisk trygghet".

Men ett monopol blir inte säkerhet bara för att en minister håller tal framför det.

Staten ska upphandla lämpliga delar av framtidens försvar som en modern teknikmarknad:

Flera leverantörer.

Korta utvecklingscykler.

Öppna gränssnitt där säkerheten tillåter det.

Standardkomponenter när de är bättre, billigare och lättare att ersätta.

Snabba försök.

Snabba misslyckanden.

Snabba förbättringar.

Svenska teknikföretag och små företag ska kunna konkurrera med de stora.

Och framför allt: staten måste behålla den praktiska rätten att byta leverantör.

När staten inte längre kan byta har den inte skapat trygghet.

Den har överlämnat makten.

Sverige ska ha avancerade vapensystem

Här kommer motståndarna att bygga sin vanliga halmgubbe.

De kommer att säga att alternativet till fyra fregatter är hobbydrönare från en elektronikbutik, jägare med mobiltelefoner och några containrar ute i skogen.

Det är nonsens.

Sverige behöver stridsflyg, ubåtar, örlogsfartyg, luftvärn, kust- och minförsvar, sensorer, precisionsvapen, professionella soldater, sjömän och officerare samt tekniska system i världsklass.

Sverige har redan tecknat avtal på sammanlagt 8,7 miljarder kronor för GUTE II och andra luftvärns- och antidrönarsystem, med planerade leveranser under 2027 och 2028. Drönarvärnet ska ansluta till och förstärka sådana system -- inte låtsas att de inte finns och inte räkna samma pengar två gånger.

De första lokala drönarvärnsnoderna är obeväpnade sensor-, sambands- och reparationsnoder.

De upptäcker.

De rapporterar.

De håller sambandet levande.

De reparerar och ersätter.

Själva bekämpningen av fientliga system ska ligga hos utbildade militära förband och godkända vapensystem.

Spetsen behövs.

Men spetsen får inte vara hela pyramiden.

Vår modell bygger först ett land som inte går att stänga av -- och placerar sedan världens bästa svenska och allierade vapensystem ovanpå.

Sverige ska inte vara en sittande elefant

Sverige kommer aldrig att vinna genom att bygga en mindre kopia av en stormakt.

Vi har inte stormaktens befolkning.

Vi har inte stormaktens budget.

Vi har inte stormaktens industriella volym.

Men vi har andra tillgångar.

Vi har hög utbildningsnivå, teknikkompetens, telekom, programvara, ingenjörer, mekaniker, sjukvårdspersonal, jägare, skärgårdsbor, småföretag och ett stort territorium.

Vi har människor som faktiskt känner landet.

Vårt mål är därför enkelt:

Ingen angripare ska kunna sitta framför en karta över Sverige, peka ut tio mål och säga:

Tar vi dem är landet avstängt.

Det är den gamla pyramiden.

Vi vill bygga nätverket:

Hundratusen människor med dokumenterad och relevant beredskapskompetens.

Hundra högkvalificerade drönarvärnsnoder senast 2030.

Tusentals enklare beredskaps- och materielpunkter.

Lokala ögon med tydliga civila eller militära roller.

Robusta och övade samband.

En teknikmarknad som förändras snabbare än motståndaren.

Och ovanpå den distribuerade grunden: kvalificerade svenska och allierade vapensystem.

Detta är inte ett billigare sätt att bygga det gamla försvaret.

Det är ett annat sätt att tänka om vad ett land är -- och vad det innebär att försvara det.

Slopa fregattaffären.

Öppna kalkylen.

Visa kvittot.

Omprioritera de omkring fyrtio miljarderna inom totalförsvaret.

Bygg Drönarvärnet.

Bygg ett Sverige som inte går att stänga av.

Människorna finns redan.

Kunskapen finns redan.

Sverige finns redan.

Det som saknas är politiker som vågar stänga försvarsindustrins katalog och öppna ögonen för landet de faktiskt är satta att försvara.

Framtiden tänker inte vänta.