Källmaterial: fregattbeslutet och ett decentraliserat försvar

Underlag till Drönarvärnet: vad som faktiskt beslutades den 19 maj 2026, vem som beslutade och vem som gynnas, vad fregatterna tillför och hur sårbara de är, vad ett decentraliserat drönarnätverk realistiskt kan göra – samt partiets arbetsunderlag med fyra perspektiv och en äldre idétext om fred och neutralitet.

ansvarsfull intelligens i politiken

Beslutet som faktiskt har fattats

Siffran 33 miljarder kronor tycks avse Spaniens Navantia-bud, som DN rapporterade som ”knappt” 33 miljarder för fyra fartyg exklusive ammunition, torpeder och robotar. Det franska alternativ som Sverige valde har rapporterats till omkring 40 miljarder kronor, drygt 4 miljarder dollar. Det formella svenska beslutet den 19 maj 2026 var inte en slutlig kontraktssignering, utan ett regeringsuppdrag till FMV att inleda förhandlingar om fyra FDI-fregatter från franska Naval Group.

Beslutet kom inte ur tomma intet. Kedjan går tillbaka genom försvarsbeslutet 2020, som inledde förberedelserna för nya ytstridsfartyg, och totalförsvarsbeslutet 2024, som lyfte fram Luleåklassen och angav att anskaffningen skulle inledas 2025–2030. Riksdagen godkände i december 2024 den bredare försvarsinriktningen men valde inte leverantör; leverantörsvalet låg hos regeringen genom FMV.

Slutsatsen är därför precis denna: riksdagen beslutade om förmågeinriktning och utgiftsram, regeringen fattade beslutet om leverantör och FMV är den myndighet som förhandlar och upphandlar.

Vem beslutade, vem gynnas och vem påverkade utifrån

De formella politiska ägarna av beslutet är statsminister Ulf Kristersson och försvarsminister Pål Jonson, på regeringens vägnar. Försvarsmakten hade lämnat sitt förslag före det politiska leverantörsvalet, vilket innebär att det militära hade ett betydande inflytande uppströms över vad regeringen valde mellan. Marinchefen Johan Norlén har enligt Reuters framhållit fregatternas strategiska betydelse för skyddet av sjövägarna i Östersjön.

Den direkta kommersiella vinnaren är Naval Group. De sannolika svenska industriella vinnarna leds av Saab, eftersom Sverige enligt Reuters avser att integrera inhemskt utvecklade vapensystem i fartygen. Det finns också en bredare fransk-svensk försvarsömsesidighet: strategiskt partnerskap 2024, fördjupat samarbete mellan Saab och MBDA samt en fransk beställning av Saab GlobalEye. Det bevisar inte någon otillbörlig motprestation, men visar en reell tvåvägslogik kring fregattvalet.

Utanför regering och riksdag har Försvarsmakten, FMV, Försvarsberedningen samt utländska regeringar och företag påverkat processen. Både spanska och franska fregatter visades fysiskt upp i Sverige under konkurrensen, och Naval Group tackade uttryckligen den franska staten för dess stöd. Naval Group har även tecknat en avsiktsförklaring med Oresund DryDocks om lokalt underhåll, vilket kan skapa svenska vinnare även utanför Saab.

Vad fregatterna tillför – och hur sårbara de är

Naval Groups FDI-fregatt är omkring 122 meter, cirka 4 500 ton, med 5 000 nautiska mils uthållighet och uppgiven förmåga mot yt-, luft-, ubåts-, asymmetriska och cyberhot. Den svenska propositionen beskrev Luleåklassen som ett tillskott av uthållighet, starkare luftförsvarsförmåga och sjöledningsförmåga, integrerad i Sveriges och Natos luft- och robotförsvar. Beslutet motiverades politiskt bland annat med att tredubbla Sveriges luftförsvarsförmåga till sjöss.

Frågan ”hur lätta är de att slå ut?” har inget enkelt svar. Moderna fregatter är värdefulla eftersom de bär radar, ledning, luftförsvar och ubåtsjakt – och just därför är de också premiummål. Analyser av hypersoniska vapen är samstämmiga på en punkt: hastighet, manöverförmåga och låg flyghöjd kortar förvarningstiden och gör avfyrad bekämpning mycket svårare. Fregattens överlevnad hänger därmed mer på hela det försvarande nätverket än på fartyget självt.

Ukrainas erfarenheter i Svarta havet visar att obemannade marina system kan påtvinga en större flotta sjönekning till en bråkdel av kostnaden. Lärdomen är inte att fartyg är föråldrade, utan att örlogsfartyg i trånga vatten behöver skiktat skydd, underrättelsestöd, anpassning och motmedel mot drönare och obemannade farkoster. För Sverige är fregatterna alltså viktiga men inte självförsörjande: överlevnaden avgörs av om Sverige kan skydda hela verkanskedjan – upptäckt, målangivning, följning, telekrig, skenmål, logistik, hamnskydd.

Vad ett jaktlagsbaserat drönarnätverk realistiskt kan göra

Det finns inget officiellt nationellt register över jaktlag som lag, eftersom systemet bygger på jaktkort, jaktområden och älgförvaltning. Cirka 260 000 statliga jaktkort betalades under jaktåret 2024/2025, Jägareförbundet uppger att omkring 250 000 av Sveriges cirka 300 000 jägare jagar älg, och Naturvårdsverket redovisar 130 älgförvaltningsområden. Den säkraste bedömningen är att Sverige har en mycket stor, redan distribuerad pool av terrängkunniga människor och sannolikt tiotusentals jaktlag.

Motdrönarsystem finns, och Ukraina uppger att autonoma interceptordrönare redan fäller Shahed-liknande farkoster. Sverige investerar också i mobil, modulär C-UAS genom FMV och Saab. Men detta är militära system med sensorer, ledningsansvar, identifieringsrutiner och insatsregler – inte den naturliga första uppgiften för ointegrerade civila jaktlag. Den säkrare svenska vägen är att rekrytera dessa människor till Hemvärnet, frivilliga försvarsorganisationer eller andra auktoriserade totalförsvarsstrukturer.

Kort svar: ja, jaktlag kan vara mycket användbara i ett decentraliserat, drönarstött försvarsnätverk. Nej, de ska inte behandlas som improviserade civila luftvärns- eller beväpnade drönarenheter utanför statlig befälsrätt.

Lärdomar från Ukraina och Iran

Från Irans drönarkampanj i Gulfen är kärnlärdomen att massiv, billig drönarpress är strategiskt verkningsfull även när den inte är spektakulärt förstörande: stora vågor av enkelriktade drönare stör infrastruktur och tvingar försvararen att förbruka dyra robotar, medan angriparen sparar sina kvalificerade system. Målet är att tömma, distrahera och tänja ut försvararen. Därför behöver Sverige inte bara några få exklusiva plattformar, utan ett mycket tätare lager av prisvärd sensor- och motdrönarkapacitet över hela landet.

Bedömningen blir: Sverige försvaras bäst genom att göra sig svårt att förlama, svårt att överraska och svårt att isolera. Vissa högkvalificerade plattformar är nödvändiga – fregatter eskorterar sjövägar, ger områdesluftförsvar, bedriver ubåtsjakt och leder marina operationer inom Natos system. Med ytterligare 33–40 miljarder vore rekommendationen inte att stryka fregatterna, utan att behålla det marina kärnprogrammet och lägga en mycket stor tilläggsandel på distribuerat motdrönarförsvar, lokala sensornät, regionala drönarreserver, reservsamband, hamn- och skärgårdsövervakning, härdning av baser och civil infrastruktur, snabb reparationsförmåga, batteri- och reservdelslager samt en kraftigt utbyggd väg från civil kompetens in i Hemvärnet.

Sammanfattat i en mening: Sverige bör försvara sig med distribuerad massa under disciplinerad ledning, understödd av ett mindre antal högkvalificerade marina noder och luftförsvarsnoder – inte med ett val mellan det ena eller det andra.

Partiets arbetsunderlag: fyra perspektiv på fregattbeslutet

Palme-linsen

Försvaret måste vara legitimt inför folket, stora materielbeslut måste tåla offentlig granskning, och säkerhetspolitik får inte bli teknikdyrkan. Sverige behöver trovärdig försvarsförmåga i Östersjön och måste kunna bidra inom Nato. Risken är att dyra system blir symboler för handlingskraft medan totalförsvarets vardagliga sårbarheter kvarstår. Ett försvar som inte är förankrat i folket blir skörare.

Stenbeck-linsen

Vad får vi för pengarna? Vad är leveranstiden? Var finns flaskhalsarna? Vad kan skalas? En befintlig fartygsmodell kan ge snabbare leverans än svensk egenutveckling, men 40 miljarder i ett fåtal plattformar är en koncentrerad risk. Om man lägger 40 miljarder på fyra fartyg bör varje krona också köpa tempo, anpassningsförmåga och industriell hävstång – annars har man inte köpt framtid, bara tonnage.

Nätverkslinsen

Nätverk före hierarki, kunskap före prestige, decentraliserad intelligens före central planering och snabb återkoppling från verkligheten. Fregatter kan vara starka noder med ledning, sensorer och luftförsvar. Men om fartygen blir isolerade prestigeplattformar bryter de mot nätverkslogiken. Framtidens försvar avgörs av hur många intelligenta ögon, öron och händer som kan kopplas samman när landet pressas.

Arbetslinje för ansvarsfull intelligens i politiken

Erkänn behovet av marin luftförsvarsförmåga.
Kräv öppen redovisning av kostnad, livscykelkostnad, beväpning, sensorer och svensk industriell nytta.
Kräv att varje stor plattformsinvestering matchas av en decentraliserad försvarssatsning.
Föreslå ett svenskt program för distribuerad sensor- och drönarförmåga under statlig ledning.
Koppla detta till Hemvärnet, frivilliga försvarsorganisationer och civil beredskap – inte privata miliser.

Äldre idétext: fred, neutralitet och det vi försvarar

I partiets äldre idématerial finns en fredslinje som ställer andra frågor än materielfrågorna: om Sverige med tvåhundra år av fred bär ett socialt, känslomässigt och andligt värdekapital som borde vägas in i säkerhetspolitiken, och om ett nyanserat samtal om alliansfrihet, Nato och fredsarbete kan föras utan rädsla som drivkraft.

Texten argumenterar för empatisk kommunikation efter Marshall Rosenberg, mot härskarspråk och mot passivitetens våld: att inte göra någonting när någon far illa är lika farligt som det aktiva våldet. Den påminner om att ett samhälles välstånd kan mätas i hur dess barn mår, och att fördelningspolitiken därför bör börja hos barnen.

Idétexten är ett äldre arbetsmaterial och inte beslutad politik. Den redovisas här därför att den utgör en del av underlaget bakom partiets försvars- och säkerhetslinje, och därför att den ställer den fråga som annars lätt tappas bort i materieldebatten: vad är det egentligen vi försvarar?