Bakgrund: finansiering av medborgarinkomst

En kort kartläggning av hur Sveriges gemensamma tillgångar – statliga bolag, gruvor, skog, energi och mark – skulle kunna bidra till en framtida medborgarinkomst, och varför den realistiska vägen är en portföljmodell snarare än en enda magisk resurs.

ansvarsfull intelligens i politiken

Slutsats i korthet

Sverige har redan reellt gemensamt kapital: statliga bolag, elsystemet, skogen, gruvramverket, offentlig mark och delar av havsbotten och undergrunden. Enbart det statliga bolagsinnehavet värderas till omkring 870 miljarder kronor. Utdelningarna till staten 2023 var strax under 23 miljarder kronor. Det är betydande, men räcker inte på egen hand för att finansiera en stor medborgarlön.

Skalan spelar roll. Med Sveriges befolkning på 10 605 529 personer år 2025 skulle en utbetalning på 5 000 kronor i månaden till alla kosta ungefär 636 miljarder kronor om året. En utbetalning på 10 000 kronor i månaden skulle kosta ungefär 1,27 biljoner kronor om året, innan eventuella skatteåterföringar eller avdrag för andra bidrag. Den realistiska vägen är alltså inte "en enda magisk resurs". Det är en portföljmodell: offentligt ägande, resursrenta, energiintäkter, industri med högre förädlingsvärde och en långsiktig statlig förmögenhetsfond.

Mitt korta svar är därför: ja, Sverige kan generera mer offentlig inkomst från svenska resurser – men den starka strategin är att fånga mer värde per gruva, per kilowattimme, per hektar och per licens, inte att helt enkelt utvinna mycket mer av allt.

Var Sverige redan har offentlig intjäningsförmåga

Staten är redan en stor ägare. Sveriges statliga bolagsportfölj omfattar 41 helt och delvis ägda bolag, sysselsätter omkring 121 800 personer och är värd cirka 870 miljarder kronor. Det betyder att staten redan har en grund för en "social utdelning"-modell; den börjar inte från noll.

Vattenfall är en kassako när elmarknaderna är gynnsamma. För 2025 redovisade bolaget en vinst på 19,7 miljarder kronor och föreslog en utdelning på 8 miljarder kronor, samtidigt som man planerar 165 miljarder kronor i investeringar för 2026–2030.
LKAB är en strategisk nationell tillgång. Under 2025 hade bolaget en försäljning på 33 miljarder kronor, levererade omkring 26 miljoner ton järnmalmsprodukter och stod för 86 procent av all järnmalm i EU. Styrelsen föreslog en utdelning på 1,5 miljarder kronor.
Sveaskog är statligt ägt och är Sveriges största skogsägare, med omkring 14 procent av Sveriges skogar. Bolagets formella uppdrag är att drivas kommersiellt och ge en normal marknadsmässig avkastning.
Svenska kraftnät kontrollerar ett monopolinfrastrukturlager: alla som är anslutna till stamnätet betalar avgifter till bolaget. Det innebär att det offentliga äger en stabil strategisk intäktsbas.

Den första insikten är alltså enkel: pengarna finns inte bara i naturen. De finns också i statliga bolag, nät, mark, licenser, logistik och industriella plattformar.

De bästa platserna att utöka statens intäkter

Gruvdrift och kritiska mineraler

Om Sverige vill ha mer offentlig inkomst från marken är gruvdrift ett av de tydligaste ställena att titta på. Sverige har för närvarande 13 gruvor i drift, samtliga metallgruvor. Malmproduktionen var omkring 80 miljoner ton 2025. SGU lyfter också fram svenska fyndigheter av grafit, sällsynta jordartsmetaller, fosformineraler, kobolt, volfram och andra kritiska råmaterial.

Men den avgörande poängen är denna: Sverige är svagt på offentlig värdeinfångning. Enligt minerallagen bedriver staten för närvarande inte prospektering, och mineralersättningen är bara två tusendelar av det beräknade utvunna värdet; tre fjärdedelar går till markägarna och en fjärdedel till staten. Det är en mycket liten offentlig andel jämfört med resursnationalistiska modeller på andra håll.

en högre resursrenta/mineralersättning för strategiska mineraler
mer statlig samfinansiering i geologi, raffinering och förädling
en regel om att staten, om den tar tillstånds- eller infrastrukturrisk, också ska få ägarandel eller uppsida
mer inhemsk förädlingsindustri, inte bara export av rå malm

Det finns också ett andra gruvspår: gammalt gruvavfall. SGU säger att historiskt gråberg och anrikningssand kan innehålla kritiska råmaterial, och att gammalt gruvavfall i Bergslagen skulle kunna ge ett kompletterande bidrag till försörjningen. Det är intressant eftersom det kan skapa intäkter och hjälpa till att sanera gamla områden.

Energi, kraft och elnätet

Energi är sannolikt det enskilt starkaste svaret på lång sikt. Sveriges elbehov förväntas stiga mot 300 TWh till 2045, och regeringen har redan skapat ett statligt stödramverk för ny kärnkraft med statliga lån och tvåvägs differenskontrakt, som omfattar upp till omkring 5 000 MW.

Vattenkraft är redan en av Sveriges största elkällor, men den gamla modellen för storskalig dammutbyggnad är i stort sett fullt utbyggd. Stor ny vattenkraftsutbyggnad begränsas av lag i skyddade älvar. Det innebär att det största offentliga värdet sannolikt kommer från att rusta upp befintlig vattenkraft, bygga ny kärnkraft, lägga till lagring samt äga mer av elnätet och balanseringssystemet.

Grundprincipen här är: om staten ska garantera risk inom kärnkraft, havsbaserad infrastruktur eller stor nätutbyggnad bör den inte bara agera som tillsynsmyndighet. Den bör agera som ägare. Vattenfall visar redan att offentligt ägande av energitillgångar kan generera både strategisk kontroll och utdelningar.

Skog, mark och vatten

Sveriges skogar är inte bara natursköna vyer. De är en produktiv tillgångsbas. Officiell skogsstatistik visar en årlig tillväxt på produktiv skogsmark på omkring 117 miljoner m³sk, medan den preliminära avverkningen 2025 var omkring 87 miljoner m³sk. Det totala virkesförrådet är nu över 3,6 miljarder kubikmeter.

Det betyder inte "avverka hårdare och betala ut medborgarlön". Den bättre vägen är att:

gå från ren volym till förädlade träprodukter med högre värde
använda statlig skogsmark för bioekonomi, friluftsliv, jakt, uthyrning och naturbaserade tjänster
förbättra produktiviteten varsamt där det är ekologiskt godtagbart
behålla kol- och biologisk mångfaldsvärde i prissättningsmodellen, i stället för att låtsas att skogen bara är virke

Så ja, skog och vatten spelar roll – men guldet ligger i bättre förvaltning och bättre prissättning, inte i en enkel utvinningsrusning.

En ny frontlinje

En av de mer nydanande möjligheterna är själva undergrunden. År 2026 meddelade SGU att Sverige har identifierat två havsbaserade platser lämpliga för geologisk lagring av koldioxid. Det är ingen finansieringskälla för medborgarlön inom kort, men det skulle kunna bli en framtida offentlig affärsverksamhet inom lagringsrättigheter, transport och industriella tjänster om Sverige bygger en inhemsk CCS-kedja. Det är ett strategiskt alternativ att "tänka i nya riktningar".

Vad jag tror att de olika tankesätten skulle göra

Det här är tumregler, inte förutsägelser. Jag använder namnen som tankeverktyg.

Jan Stenbeck: bryt flaskhalsar, angrip monopol, agera snabbare än byråkratin och bygg nya marknader kring telekomliknande disruption. I svensk resurspolitik skulle det betyda ett brutalt fokus på hastighet, tillstånd, konkurrens och att förvandla sömniga statliga tillgångar till aggressiva, kassaflödesgenererande plattformar.
Elon Musk: bygg en vertikal stack – elproduktion, batterier, mjukvara, överföring, datacenter, avancerad industri, kanske till och med en statsstödd industriplattform kring nätintelligens och energilagring. Den Musk-liknande staten skulle inte stanna vid "producera el"; den skulle försöka äga hela kedjan.
Olof Palme: håll de dominerande höjderna offentliga, använd vinster från strategiska sektorer för att stärka universella system, och se till att vinsterna sprids brett i stället för att koncentreras.
Ellen Key: fråga vad pengar egentligen är till för. Hon skulle sannolikt driva en medborgarutdelning som förbättrar barndom, utbildning, tid, värdighet och familjeliv, i stället för att behandla människor enbart som arbetskraft.
Ingvar Kamprad: skala bort slöseri i staten, förenkla system, sänk overheadkostnader, använd det Sverige redan har och bygg för "de många människorna". En Kamprad-liknande stat skulle sannolikt avsky prestigeprojekt och älska praktisk avkastning.
En utomjordisk civilisation skulle sannolikt förvandla varje knapp gemensam tillgång till ett mätbart kassaflöde: mark, nätåtkomst, spektrum, koldioxidlagring, mineralrättigheter, hamnkapacitet, datainfrastruktur, återställning av biologisk mångfald och energibalansering.
Oden för fram suveränitet, tålamod och uppoffring för långsiktig styrka: bygg en nationell förmögenhetsmotor först, fördela sedan. Odens symbolik är visdom vunnen till ett pris.
Athena för fram strategi, hantverk och rättvisa: finansiera social trygghet genom intelligens, skicklighet och välskötta institutioner, inte bara genom rå utvinning.

En realistisk svensk väg

Om målet är att göra en framtida medborgarinkomst rimlig, är den starkaste kortlistan denna:

Skapa en svensk gemensam förmögenhetsfond. Fyll den med statliga utdelningar, högre mineralrenta, viss energirenta och nytt offentligt ägande i strategiska projekt. Norge och Alaska är användbara förebilder: omvandla ändlig resursinkomst till långsiktig finansiell förmögenhet, och fördela sedan en del av avkastningen.
Öppna fler gruvor bara på bättre offentliga villkor. Den stora möjligheten är inte "gruvor eller inte"; det handlar om vem som fångar uppsidan. Sveriges nuvarande mineralersättning är för låg om målet är gemensam förmögenhet.
Expandera energin med ägande, inte bara tillstånd. Kärnkraft, upprustning av vattenkraft, lagring, överföring och industriell kraft bör skapa offentlig avkastning om det offentliga bär risken.
Använd skogen smartare, inte bara hårdare. Mer värde per hektar är bättre än bara mer avverkad volym.
Börja med en social utdelning, inte nödvändigtvis en fullständig medborgarlön. Sveriges resursbas kan rimligen finansiera en meningsfull årlig eller månatlig offentlig utdelning, men en fullständig, stor medborgarlön skulle ändå kräva förändringar i skattesystemet, arbetsmarknadsreformer och omutformade bidragssystem.

Min slutsats i en enda mening är denna: om Sverige vill finansiera en framtida medborgarinkomst bör landet tänka mindre som en skatteindrivare och mer som en smart, långsiktig ägare.

Öppna frågor och begränsningar

Jag har här fokuserat på de intäktskällor jag har högst tillit till och undvikit att låtsas att det finns en enkel siffra för "hur mycket Sverige kan få". Den siffran beror på politiska val: nivåer på royalties, miljöregler, samiska markanvändningskonflikter, statliga ägarandelar, elpriser, utdelningspolitik, och om en medborgarinkomst ersätter andra bidrag eller läggs ovanpå dem. Vissa nyare möjligheter, särskilt koldioxidlagring och utvinning ur sekundära resurser, är lovande men fortfarande under utveckling snarare än mogna finanspolitiska pelare.